https://www.dn.se/ekonomi/paniken-efter-lehman-dagarna-da-banksystemet-hangde-pa-en-sytrad/
Paniken efter Lehman: Dagarna då banksystemet hängde på en sytråd


Måndag 15 september 2008

Mattias Persson, då chef för Riksbankens avdelning för finansiell stabilitet och i dag chefsekonom på Riksgälden, inleder morgonen på en kursgård. Hela avdelningen har samlats för en krisövning.

– Vi gick igenom vad som händer när en bank säger att den inte längre kan finansiera sig, vilka åtgärder Riksbanken ska vidta, hur vi ska agera.

Kursen ska visa sig ligga mer rätt i tiden än vad någon kunde ana.

På eftermiddagen smäller det: den anrika investmentbanken Lehman Brothers, bildad i mitten av 1840-talet, lämnar in sin konkursansökan. Den hittills största konkursen i amerikansk historia är ett faktum.

De finansiella marknaderna reagerar med fasa. Bankernas aktier rasar och världen bävar för en kedjereaktion.

– Det var hysteriskt när det hände. Jag kommer ihåg att vi hade fått höra att det var en telefonkonferens mellan olika centralbanker den 14 september och vi var beredda på att något kunde inträffa. Men ingen kunde föreställa sig det här. Det var bara att lämna kursgården och åka in till jobbet, säger Mattias Persson.

För Mattias Persson och Hans Lindblad, då statssekreterare under finansminister Anders Borg och i dag chef för Riksgälden, börjar nu månader av arbete i stort sett dygnet runt.

– Det första vi gjorde på finansdepartementet var att samla Finansinspektionen, Riksbanken, Riksgälden och regeringen. Nu gällde det att sätta upp ett ramverk för finansiell krishantering, minns Hans Lindblad.

Finansminister Anders Borg konstaterar att en internationell finanskris redan hade inletts under våren. När han på söndagsnatten inser att Lehman inte skulle räddas förstår han att konsekvenserna skulle bli omfattande.

– Vi var redan djupt inne i krisförberedelser, nu gällde det att säkra upp bankerna.

Borgs första steg blir att kontakta statsminister Fredrik Reinfeldt och riksbankschefen Stefan Ingves. Han tar också kontakt med Finansinspektionen, Riksgälden och bankerna.

Veckorna som följer sitter 12-13 personer ständigt inne på ett av departementets rum för att arbeta med att dämpa krisens inverkan.

– En av anledningarna till att Sverige klarade sig ganska bra är att de tre myndigheterna och regeringen mer eller mindre bodde ihop under krisens akuta skede, säger Hans Lindblad.

När Lehman Brothers kraschade tog också syret i banksektorn slut. Kreditgivningen mellan banker upphörde och förtroendet för systemet kördes i botten. Banker litade inte på att få tillbaka sina pengar om de lånade ut till en annan bank. Därmed kunde inte heller hushåll eller företag låna pengar. Efterfrågan minskade, företag sa upp folk, konkurser ökade och hushållen slutade spendera. Allt detta hände inte direkt. Men snöbollen hade börjat rulla.

Mest akut inledningsvis var att förse marknaden med likviditet.

– Den omedelbara effekten av Lehmans konkurs var att värdepappersmarknaden imploderade. Alla investerare var oroliga och sökte sig framför allt till svenska statsskuldsväxlar. Samtidigt ville ingen ha bostadsobligationer, säger Hans Lindblad.

Den marknaden var på väg att krascha totalt och utgjorde en stor risk för bankerna.

Torsdag 18 september 2008:

Första åtgärden från svenskt håll kommer från Riksgälden som beslutar sig för att ge ut statsskuldsväxlar för upp till 150 miljarder kronor. För pengarna köper man bostadsobligationer.

– Då löste vi den marknadsproblematiken, säger Hans Lindblad.

Det skulle följas av en räcka åtgärder med målet att väcka liv i det avdomnade banksystemet och motverka alltför stor inverkan på realekonomin, se faktaruta nedan.

Inne på finansdepartementet har krisstaben med myndighetschefer och ministrar bråda dagar. Nya lagförslag måste tas fram samtidigt som krisen ska hanteras kontinuerligt. Tältsängar erbjuder sängplats till dem som inte hinner åka hem och arbetet omgärdas av försiktighet. Taxiresor går aldrig ända fram till departementet.

– Taxichaufförerna var så frågvisa och rapporterade vidare så vi uppgav adresser i närheten. Det var så lite som kunde göra att det skulle tippa, läget var så bräckligt, säger Jörgen Eklund som då var planeringschef på finansdepartementet och nu är kommunikationschef på Riksgälden.

En svensk bank, Swedbank, vållar särskilt stor nervositet. Banken har stor utlåning till Baltikum där krisen slår hårt. Risken är att banken aldrig får tillbaka sina pengar och går omkull.

Aktiekursen i Swedbank rasar och plötsligt blir svenska staten ägare till 3,4 procent av aktierna. Anledningen är ett lån från svensk exportkredit (SEK) som förvandlas till aktier när kursen fallit under en viss nivå. Här kunde det ha gått riktigt illa, konstaterar Hans Lindblad.

– Lånet från SEK var administrerat av UD. Deras första reaktion var: vi säljer eländet. Men hade staten i det läget sålt en stor post hade ju aktiekursen sjunkit som en sten. Så vi kastade oss på luren för att hindra en försäljning. Annars hade Swedbank gått omkull. Så vi hade lite tur också.

Nästa risk är att IMF vill att de baltiska staterna ska devalvera sina valutor. Det hade ökat balternas skulder enormt eftersom många lån var knutna till euron.

– Hade det hänt hade Swedbank fått packa ihop, och kanske SEB också. Swedbank hängde inte på repet, utan på sytråden. Det hade kunnat gå åt fanders och då hade vi fått en helt annan förtroendekris i Sverige. Men vi lyckades övertyga IMF att inte tvinga fram en devalvering.

Sett i backspegeln tror Hans Lindblad och Mattias Persson att bankkrisen på 90-talet bidrog till att Sverige trots allt klarade sig ganska bra i finanskrisen.

De betonar vikten av det institutionella minnet.

– Vi började med att plocka fram Bengt Dennis och Bo Lundgrens böcker för att sedan snacka med Stefan Ingves. Hade inte de här personerna dokumenterat vad som hände på 90-talet och inte funnits tillgängliga hade vi inte hanterat den här krisen lika bra.

Vidden av krisen förstod ingen i början.

– Jag tror inte många förstod hur allvarligt läget var. Det finansiella systemet var väldigt nära en fullständig kollaps. Hade inte centralbankerna tillfört likviditet hade vi haft ett helt annat läge, säger Robert Bergqvist, chefsekonom på SEB.

Från svenskt håll blev taktiken att hellre fatta för många än för få beslut. En av de viktigare åtgärderna var enligt Hans Lindblad att sätta upp ett garantiprogram för bankerna där staten stod som garant för nya lån. Det lugnade ner stämningen. Alla banker utom Handelsbanken gick med.

– Men det var en del mankemang. En anledning till att bankerna stretade emot var att vi krävde att de som var med inte fick ge vd och de fem högsta i ledningen löneökningar och bonusar.

Hans Lindblad skakar på huvudet:

– Jag tycker det var bedrövligt att se hur höga bankchefer satte sina egna bonusar efter 10–20-miljonerslöner före svensk finansiell stabilitet. Det är något som jag alltid kommer bära med mig som hanterare av krisen.

Tisdag 30 september 2008:

Nu börjar krisen leta sig ut i den verkliga ekonomin på allvar. Volvo Lastvagnar meddelar att de varslar 1.400 personer, Sony Ericsson varslar 2.000 personer. Lågkonjunkturen är på väg att rulla in.

– Vi var snabbt ute på banan när det gällde bankerna. Men vi hade inte förutsett att det skulle bli ett totalstopp för världshandeln som slog mot de svenska exportföretagen. Där blev läget värre än befarat, säger Anders Borg.

Hans Lindblad drar sig till minnes en kurva på exportorderingången som pekar rakt ner.

– Då blev jag riktigt rädd. Jag kommer ihåg en vd för ett stort börsbolag som berättade att han hade stängt produktionen i 18 av 20 fabriker. Då fattade man att det var på riktigt.

Robert Bergqvist minns det som om världen stannat ekonomiskt.

– Volvo berättade att telefonerna tvärdött. Enda gången någon ringde var det för att avbeställa det de köpt.

Finansdepartementet försökte motverka utvecklingen genom olika stimulanspaket.

– Vi hade starka offentliga finanser och kunde sätta in stora stimulanser utan att det behövde leda till underskott. Tvärtom visade de offentliga finanserna sig vara överraskande robusta, kanske beroende på de reformer som alliansregeringen tidigare hade gjort, säger Anders Borg.

Ur svensk synvinkel delar han in krisen i tre kritiska faser där Lehmankraschen var den första.

– Sedan blev det också mycket allvarligt med Island i oktober, liksom med Lettland under påföljande sommar. Så det kunde ha gått mycket illa, även senare. Sett i efterhand tycker jag ändå att vi lyckades ganska bra.